Självskadebeteende

Självskadebeteende innebär att man medvetet skadar den egna kroppen, ofta med hjälp av vassa föremål men metoderna som används är varierande. I allmänhet skadar man inte sig själv för att man har en önskan att dö, utan tvärtom som ett sätt att kontrollera en mycket stark själslig smärta. Det kan kännas lugnande, fungera som ett sätt att straffa sig själv eller som ett sätt att uttrycka känslor. Varje person med självskadebeteende har sina egna förklaringar till varför de gör som de gör.
De negativa konsekvenserna av att skada sig tar dock snabbt överhanden när man väl har börjat. Alltmer tid och kraft ägnas åt att försöka dölja såren som riskerar att framkalla reaktioner hos omvärlden. Samtidigt finns en önskan att någon kunde se och förstå. Skam- och skuldkänslor inför nära och kära, känslor av misslyckande och mindervärde tar snabbt över, och för att lindra de negativa känslorna som självskadebeteendet medför måste man skada sig igen. Personer med långvarigt självskadebeteende har ofta sociala problem, bär på en ständig ångest och en känsla av hopplöshet som ibland även leder till verkliga självmordsförsök.

Det går dock att bryta ett självdestruktivt beteende och lära sig att hantera starka känslor på andra sätt. Då självskadebeteendet i sig har en förmåga att framkalla ångest, brukar ångesten avta alltmer ju längre tid som går mellan skadetillfällena och desto fler strategier som byggs upp för att stå ut med sina starka negativa känslor. En tröstande tanke är att så länge du går åt rätt håll är det just nu det är som värst!